Done.

Done. Så jävla färdig.

And there ain’t nothing that can make me look back over my shoulder now.

Samtal från andra sidan jorden

- Åh! Vet du? Jag har köpt en present till dig! Eller flera, men jag köpte en idag!

- Va!? Haha.. Vad har du köpt?

- Alltså den är grym.. men kanske äcklig…

- Äcklig!? Hahaha, vaaaad har du köööpt!?

- ..eller jag tycker den är skitcool, men dom andra sa den var skitäcklig och undrade vad jag skulle med den till och..

- Men vad är det då?!

- …och jag liksom ‘ja men det är till tjejen’ och dom bara skrattade och…

- Jag ser fram emot att få se dig igen och din eventuellt äckliga present. Haha..

- Äsch, håll käften.. Jag saknar dig.

If only time would hurry up

Och så kommer dom kvällar när man saknar så det gör ont. För det doftar inte längre av hans parfym i min säng. För att hur mycket jag än försökt dra ut på det, så måste örngotten bytas till slut. Och för att jag saknar hans röst och hans skratt och hans kyssar och att få mitt hår tvättat av varsamma händer. Jag saknar till och med att vakna upp med trassliga lakan, trots att det är det mest irriterande jag vet. Och jag saknar att se honom bestämma sig för vilka kläder han ska bära. Trots att han tar dubbelt så lång tid på sig än jag.

Men det är bra. Antar jag. Saknad. Att vara borta från varandra när det varit som det varit. Komma till någon slags insikt och röna ut vad man vill. Han behöver det. Jag behöver det. Och vem har väl sagt det ska vara lätt?

Jag önskar bara det inte var så svårt…

 

Oh well…!

Men när jag plötsligt får sms från andra sidan jordklotet där det med stora bokstäver står att jag är saknad och efterlängtad och rätt så väldigt fantastisk, bara sådär, då tänker jag ändå att jag nog är väldigt bra på att överanalysera och oroa mig för sådant som inte är värt att överanalysera och oroa sig över. Ännu. Kanske ska jag bara göra det jag själv sagt åt alla andra att göra hela livet. Vänta och vila i nuet. Resten löser sig väl. Eventually.

Perhaps I am stronger than I think

Han kallar mig för sin och fylls av oro på andra sidan jorden. Jag säger jag bara kan vara hans först när han är redo att bara vara min och i vad som känns som en evighet sitter vi där och bara tittar på varandra.

I en vecka har han varit borta och hemlängtan har redan tagit ett krampaktigt grepp om honom. Den viskar till honom att inte vara bort så länge. Att han riskerar att tappa bort mig då. Så han säger han vill komma hem tidigare. För mig. Min skull. Trots att jag aldrig någonsin bett honom och aldrig någonsin skulle göra det. Det är inte min plats att missunna honom tiden därborta eller något annat äventyr livet har att erbjuda. Men det vet han redan. Och därför tar han själv beslutet. Säger jag är värd det. Att han inte vill vara någon annanstans.

Jag vill tro på varje ord, svälja dom med hull och hår och spara dom där fina minnen bor. Men med så många tvära kast i historien är det inte så lätt. Att bara tro hursomhelst. Och jag frågar mig ibland om han verkligen har styrka nog att vara min. Viljan och förståelsen. Viljan att försöka förstå allt det där som är jag och som alltid kommer vara jag. Ibland frågar jag mig också om jag har styrkan att vara hans. Styrka nog att klara av snäva kurvor utan att springa bort från mig själv. Men jag tänker man måste våga lite. För att vinna menar jag. Våga ta chansen för att inte gå hela livet och ångra sig sen. För att slippa alla tänk om:en. Men hur vet man vad man är beredd att betala? För något som har potential att bli helt fantastiskt. För något som lika gärna kan falla. För jag kan se det framför mig; passionen och allt det eldfängda romantiska. Lyckorus och lyckoljus i ett enda stor sammelsurium av känslor. Men så finns det ju allt det andra. Sida två av myntet, den som legat och skavt mot gatan. Med svartsjukan och de ständiga diskussionerna. Den nästan konstanta berg-och-dalbanan. Är jag, vi, starka nog att övervinna det? Jag vet inte. Jag vill tro det. Men jag vet inte.

Så hur vet man om det är värt det, frågar jag mig. Är det värt risken? Kan jag vinna utan att förlora det som är jag? Kommer jag ångra mig om jag låter chansen gå mig förbi? …ja. Det enda jag med säkerhet vet är det. Att jag ångrar mig om jag inte tar chansen, för mitt hjärta har börjat viska hans namn om natten. Så kanske handlar allt i slutänden om att våga och hoppas på att styrkan ska räcka? Går styrkan att träna? Som muskler på ett gym? Han pratar alltid så mycket om träning… Kanske är det det han menar?

Om farväl

Och där står jag till slut. Gråten i halsen och brännande ögon. Samlar all min kraft och lugnar honom när det krånglar med incheckningar och papper. Allt jag vill göra är att gå sönder. Jag ler, lovar allt ordnar sig och det gör det också. Allt ordnar sig, utom tiden. Den flyger iväg och innan jag vet ordet av måste han gå. Kyssar som känns alldeles för korta och omfamningar som sliter mitt hjärtat ur bröstet. Men jag ler. Vill inte göra det svårare än det redan är. Vinkar hej då och säger var rädd om dig. Allt jag vill göra är att gå sönder.

Ser honom försvinna bort och undrar om saker någonsin blir sig lika igen. Två månader kan göra så mycket med folk och kanske är vi mer regel än undantag, han och jag. Kanske inte. Men hur förhindrar man att det brister inombords när man inte vet? När allt man har kvar är ovissheten och något form av hopp. Och hans ord.

Så snart jag stiger ut i solen ser jag dem. De tydliga sprickorna i min egen fasad. Och går sönder.

Lördagsnatt i maj

Mitt i natten står han utanför min dörr. Och jag kan inte förklara den värme som strömmar genom mig när jag yrvaken möter hans leende. När han drar mig intill sig och kysser mitt hår. När jag hör hans mjuka skratt över min förvirring. Och när han kryper tätt intill med armarna om mig och låter de mjuka läpparna möta huden på min nacke är jag totalt förlorad.

- Jag har börjat få riktiga känslor för dig, mumlar han mot mitt hår. Känner hans hand trycka lite hårdare om min.

- Du är nog inte ensam.. viskar jag. Och jag vet inget bättre sätt att somna.